Har till stor lycka fått uppgifter om släkten på min pappas sida ändå från 1795 - då föddes min farfars farmors farfar, Hans Styfver, i Knås, Venjan. Han var soldat och blev 77 år gammal. 1818 gifte han sig med Fins-Anna Matsdotter också från Knås, Venjan, hon blev 60 år. De fick 4 barn, en av dem var Styfvers-Lars Hansson, född 1819,- min farfars farmors far. Han gifter sig med Spess-Majt Ersdotter och de fick 6 barn. År 1850 föddes Anna Larsdotter-  farfars farmor. Alla hennes syskon samt föräldrar emigrerade till USA år 1883. Anna vandrade från Venjan till Stockholm och fick som ogift sonen Karl Frans Larsson 1878.  Anna dog år 1899 i njurinflammation och bodde vid tiden på Hantverkargatan 31 i Stockholm.
Karl bodde i Klarakvarteren och gifter sig med Amalia Cecila Charlota Eklund från Hägersten. De fick 5 barn, varav ett var min farfar Frans Waldemar Larsson född 1910. Min farfar Walle gifter sig med Märta Sofia. Min pappa Hans Larsson föddes 1939 och blev 51 år gammal. 

Läs Marilyns berättelsen om vad som hände med Annas systrar, Brita och Karin, som följde sina andra syskon och föräldrar till USA med Minnesota som mål

Marilyn Victor, 58 år, Minnesota. Marilyn är författare till boken "Death roll" som har blivit en storsäljare i USA men också i flera andra länder,ex Australien.

Marilyns koppling till Venjan är genom hennes mormors föräldrar, Finn Erik Sigfridsson från Västbygge och Styfvers Karin Larsdotter från Knås.

Här följer Marilyns berättelse :
År 1880 lämnade min mors morfar Finn Erik Sigfridsson (Eric Finnstrom) och hans första fru, Styfvers Brita Larsdotter (min mors mormors syster) deras hem i Västbygge och Venjan för att söka ett nytt liv i Amerika.Med två små barn och en tredje på väg färdades de till New York. De flesta nybyggarna, som hade Minnesota i siktet, tog sedan tåget till Chicago eller LaCross i Wisconsin och därifrån med fraktbåt till St Paul.


Min gammelmormor, Styfvers KarinLarsdotter anlände tre år senare med sina föräldrar Styfvers Lars Hansson och Spess Margit Ersdotter som sålt hemmanet i Knås. När Karins syster Brita dog av mjölkstockning efter att ha fött barn gifte Erik så om sig med sin första hustrus syster - Karin. Karin uppfostrade sin systers fem barn och fick själv elva barn med Erik! Min mor kommer ihåg sin mormor som en rar gammal mormor som bar klänningar med stora fickor fyllda med sötsaker till hennes barnbarn. När jag började söka min familjs historia för 30 år sedan levde fortfarande min mormor Alice Finstrom (sjätte barnet i Karin och Eriks barnaskara)och de flesta av hennes systrar.

Jag kommer väl ihåg några av de historier de berättade. Hur deras far spelade dragharmonika på danserna i Princeton inte långt från deras gård och hur han plötsligt en dag slutade dricka och blev styrelsemedlem i den lokala  nykterhetslogen. Min mormor berättade för mig hur ledsen hennes mor var för att en av hennes systrar (Styfvers Anna Larsdotter) blev kvar i Sverige och att de aldrig fick mötas igen. Styfvers Anna Larsdotter flyttade från Knås till Stockholm och levde ogift men fick en son. Sonens sonsons dotter -det är jag-  Susanne!

Jag önskar att jag kunde spola tillbaka tiden till dessa familjesammankomster. Alla systrar till min mormor kunde spela instrument. Esther spelade piano, Selma dragspel och när de träffades tillsammans spelades det och sjöngs sånger på svenska om hälsningar till människor där hemma. Det var trevliga kalas där man bjöd på fattigmanskakor och sandbakelser. Jag vet inte säkert om detta är traditionellt svenskt men de var mina favoriter och väldigt speciella eftersom de bara bakades till jul.


Idag bor jag i Minneapolis, en timmes bilfärd från platsen den gamla gården låg. Jag har två barn, en son, Les som snart är 31 år gammal, och en dotter, Cari som är 29 år, samt ett barnbarn, Alanna som hunnit bli fem år. Båda mina barn är mycket intresserade av historien och i att utforska sina rötter och jag har burit med mig traditionen att baka svenska julkakor. Vi uppskattar att våra förfäders uppoffringar och mod att våga starta ett nytt liv här även om det i skrivande stund är 17 grader kallt, blåser en kyligvind som gör att jag ibland önskar att de valt att bosätta sig på ett ställe med varmare klimat.

Tills alldeles nyligen kändes Venjan som en ganska mystisk plats. Nu, tack vare internet, har Venjan blivit verkligt och jag ser på bilderna på hemsidan hur vackert det verkar vara. Det måste ha varit ett tufft beslut att ta för mina gammelsmorföräldrar att lämna bygden. Jag hoppas att snart få möjlighet att själv besöka platsen som fina förfäder levt på och få se det med egna ögon och kanske träffa några ur min nyfunna familj.

Marilyn Victor